Fattigpojken som blev
Hylte kommuns donator.
Henoch Johansson föddes den 17 aug. 1883 i en liten
backstuga som kallades Tokahagen.
Enligt kyrkboken hette stugan Nybygget Åbacken och låg
under Boarps Rävagård i
Långaryds församling. Henoch var son till lumpsamlaren
Johan Gustav Håkansson född 8/11 1836 i Villstad o
Johanna Margareta Svantesdotter född 23/3 1843 i S.
Hestra. Stugan bestod av ett enda rum med öppen spis och
ett litet utrymme för ved och dylikt. På utsidan var
väggarna täckta med spån. Tre små fönster gav ljus och
maten lagades i trefotakärl i den öppna spisen. Stugan
var så låg att snön vintertid ofta nådde ända upp till
taket. Vatten till tvätt och mat hämtades i en källa på
Nissans kant, vid högt vattenstånd fick Nissans vatten
användas. Rummet var ytterst spartanskt möblerat. En
liten ladugård för en ko och ett par getter fanns vid
den tiden men ingen minns om familjen hade några djur.
Hela området var ingärdat med en hankagärdesgård.
Föräldrarna gifte sig och flyttade in på Åbacken 1878.
Fadern var redan vid denna tiden sjuklig och stundtals
kunde han inte arbeta. Han brukade draga omkring med en
kärra och köpa upp lump, skrot och ben. "Björna-Gustav"
som han kallades led svårt av dubbelsidigt bråck. Ibland
kunde han bli liggande utmed de vägar och stigar som han
trafikerade på sina affärsrundor. Där kunde man ibland
finna honom illa däran, jämrande sig i svåra plågor.
Modern däremot var stark och frisk. Hon gick omkring och
gjorde dagsverken hos bönderna i bygden och försökte på
detta sätt tjäna ihop till det allra nödvändigaste.
Johanna hade mycket tidigt fått lära sig att taga
tillvara det hon kunde få ihop. Hennes barndom och
uppväxt kantades av död, fattigdom och svårigheter. När
hon 10 år gammal, tillsammans med modern och två
småsystrar, kom "på socknen" och var utan hem i fem år
lärde hon sig säkert konsten att med ytterst små medel
leva ett någorlunda drägligt liv. Många andra
svårigheter följde henne sedan genom livet. Hon hade
fått gå igenom det mesta när hon 40 år gammal gav livet
åt sin son Henoch år 1883.
Fattigdomen i Tokahagen var stor men Johanna lyckades
ändå alltid att ha något att äta även om hon ofta fick
ransonera brödet genom att skära det i skivor och dela
upp det dag för dag.
Att gå bort och arbeta med ett litet barn i följe var
inte lätt så Johanna stängde in Henoch i stugan, gav
honom en brödkant att äta och sen fick han klara sig
själv hela dagarna. 1892 dog fadern. Han efterlämnade en
skuld till Gästgivaren i Bölaryd på 50 kr. Denna skuld
fick Johanna arbeta av genom att hugga ved i Bölaryds
skog för 25 öre famnen (5,65 m). Att det blev svårt att
även få ihop till dagligt bröd kan ju var och en förstå,
men Johanna var omtyckt hos grannarna i byarna runt
omkring. Dessa såg till att varken Johanna eller Henoch
behövde svälta. När Henoch växt till sig lite hälsade
han gärna på i gårdarna runt omkring och fick då alltid
äta sig mätt. Detta glömde han aldrig. Men visst fanns
det andra sorters människor också. Många gånger fick han
lida smälek och förtryck för sin fattigdom.
Precis som modern så lärde sig Henoch tidigt att taga
till vara det han hade och var alltid vaken för att
tjäna ihop en slant. Redan som barn höll han till
utanför Bölaryds gästgivargård där han vaktade hästarna
åt bönder som besökte gästgiveriet och
detta gav ibland en liten slant. Efter konfirmationen
1898 arbetade han med lite av varje, på sågen i Bölaryd,
på gjuteriet i Skeppshult och även som hantlangare vid
muningsarbete m.m. Han hade svårt att slå sig till ro
med något särskilt yrke men hösten 1903 lämnade han
Långaryd och tog anställning vi Kungliga Karlskrona
Kustartilleriregemente. Där gjorde han också
värnplikten 1906. Under tiden i Karlskrona utvecklades
hans affärssinne. Han tog vara på varje tillfälle att
tjäna sig lite extra. Bland annat sålde han putsmedel,
tvål, vykort, pennor m.m. till sina kamrater på
regementet. Så småningom kom han till Göteborg där han
tog anställning som spårvagnskonduktör. Han bosatte sig
på Stampgatan 54. Bostaden bestod av ett enda rum, i
början möblerat med sockerlådor. Även här utvecklade han
sitt affärssinne. Under första världskriget handlade han
bl.a med olika åtråvärda livsmedel. Han höll till ganska
mycket vid hamnen i Göteborg där han ibland tjänade lite
extra på att vara utkastare vid hamnkrogarna. Här var
det också lätt för honom att syssla med lite så kallat
svarta affärer Vid förfrågan förnekade han heller inte
att han någon gång då och då även sysslade med
smuggelgods. Henoch var ytterligt sparsam med de medel
han fick in. Med åren växte sparkontot och han började
handla med aktier. Här fick han hjälp av Göteborgs Bank
och blev snart mycket skicklig på aktiebörsen. Hemma i
Långaryd började nu hans mor Johanna att bli gammal och
orkeslös. Hon klarade inte längre att arbeta för sin
försörjning. Henoch reste hem någon gång varje år för
att titta till henne. Han försåg henne med riktigt kaffe
(en sällsynt vara vid denna tiden) samt konjak som
medicin. Dessemellan var det grannarna som fick se till
att hon varken svalt eller led nöd. Man bar även upp
vatten till henne då man var ängslig för att hon skulle
falla i Nissan när hon skulle hämta det. Gumman var dock
snäll och trevlig att hälsa på och så bjöd hon ju på
riktigt kaffe, så ingen drog sig för att besöka henne.
Emellanåt blev det nog lite ensamt i stugan. Det
berättas att vid ett besök fick gästerna syn på två små
möss under bordet. En av gästerna reste sig för att slå
ihjäl dem men då ropade Johanna, "nej, nej slå inte
ihjäl dem, de är mina husdjur". Så småningom kunde hon
inte klara sig själv längre utan grannarna skötte om så
att hon fick komma till ålderdomshemmet Höstro i
Långaryd.
Även om hon helst velat stanna kvar i sin stuga fann hon
sig snart tillrätta på Höstro. Där besökte Henoch henne
och såg att hon fick fin och kärleksfull vård den korta
tid hon hade kvar att leva. Hon dog den 30 september
1930.
Åren gick, någon gång då och då hälsade Henoch på i
Boarp och Långaryd. Han hade alltid bråttom, hann inte
att sätta sig ner, för utanför väntade taxibilen och
Henoch var
fortfarande mycket rädd om varje krona trots att han så
småningom hade blivit ganska förmögen. Den svåra
barndomen hade satt djupa spår i hans sinne. En panisk
förskräckelse för att bli fattig gjorde att han tänkte
sig mycket noga för innan han kostade på sig någonting.
Det berättas att han kunde gå från restaurang till
restaurang i Göteborg och fråga vad middagen kostade för
att få den så billigt som möjligt. Även när han var ute
och reste kontrollerade han vilken färdväg som var
billigast. Den åkte han, även om det innebar att han
fick vänta flera timmar på någon station. På äldre dagar
unnade han sig dock några veckor på ett pensionat i
Bohuslän för att vila och sköta om sin hälsa. Något av
sina sista år hälsade han också på hos Stenbergs i Boarp
och stannade då några dagar. Endast ett stenrös fanns då
kvar av Tokahagen, så han nöjde sig med att stå på andra
sidan Nissan och se över till det gamla hemmet. Det var
sista gången han besökte sin födelseby. Sin hembygd och
människorna där hade han aldrig glömt.
När han började bli gammal funderade han på vad som
skulle hända med hans förmögenhet när han hade gått
bort. Så småningom föddas idén att hans pengar skulle
kunna komma födelsebygdens människor till glädje och
nytta och då var det främst de sjuka, handikappade och
gamla han tänkte på. I början var det bara Långaryds
församling som var i åtanke men efter en tid ändrade han
sig och beslöt att hela dåvarande Hylte kommun skulle få
del av hans kvarlåtenskap.
1954 kom han till Hyltebruk och sökte upp Ernst
Mårtensson som då var socialnämndens ordförande. Han
omtalade att han ville donera 5.000:- kr att användas
till någon utsmyckning på Höstro. Detta skulle vara
till minne av hans mor och som en erkänsla för den vård
hon rönt på hemmet. Ernst Mårtensson skrev
donationsbrevet och efter någon vecka kom också pengarna
till kommunen. Några år gick. Det verkar som om det var
svårt att bestämma vad för utsmyckning som var lämplig
att anskaffa för de medel han skänkt. Efter tre år
föreslogs att låta bygga en fontän och kontakter togs
med skulptör Erik Nilsson, Harplinge som utarbetade ett
förslag "två lekande barn som sprutar vatten mot
varandra". Kostnaderna beräknades till 10.000:- kr.
Henoch donerade då de 5.000:- kr som fattades och efter
ett tag ytterligare 5.000:- kr. Konstverket stod klart
våren 1958. Även trädgården runt omkring fick sig en
uppsnyggning. Donatorn sände ytterligare 5.000:- kr. Han
skriver till kommunen " det får inte saknas medel för
att anläggningen skall bli vacker". Under kort tid
därefter kom det två sändningar till med 5.000:- kr i
varje. Denna donation blev alltså sammanlagt 30.000:-kr.
Under senare år har återstoden av donationen använts
till uppsnyggning av fontänen och asfaltering av
gångarna. Vid samma tid kom han också till Höstro
tillsammans med en konstförsäljare. Här mötte ledamöter
för socialnämnden för att välja ut tavlor. Ledamöterna
var lite försiktiga i början men då sade Henoch, "bara
välj" och så småningom beslutade han sig för att
samtliga tavlor fick bli kvar på Höstro. Tavelsamlingen
fylldes senare på ytterligare. Själv levde han lika
enkelt som tidigare och unnade sig inte något mer än det
nödvändigaste. Den 1 december 1954 skrev han också sitt
slutliga testamente. Här förordar han: "Behållningen i
mitt bo skall tillfalla en stiftelse, benämnd "Henoch
Severin Johanssons Donation".
Stiftelsens huvudsakliga syfte skall vara att främja att
behövande lytta, invalider eller sjuka erhålla vård -
exempelvis å vanföreanstalt - eller sådan
konvalescentvård
att de därigenom få hjälp till självhjälp.
Med stiftelsens avkastningsmedel skall bestridas
kostnaderna för dels en årligen den 17 augusti anordnad
festlighet för samtliga å ålderdomshemmet i Långaryd
intagna personer, vari även stiftelsens
styrelseledamöter må deltaga, och dels varje gång någon
å hemmet intagen person avlider, en vacker blomsterkrans
med mitt namn till den avlidnes bår.
För stiftelsen skall finnas en styrelse bestående av sex
personer, nämligen Langaryds församlings kyrkoherde och
kommunalnämndens ordförande samt ytterligare fyra aktade
och betrodda män eller kvinnor, vilka ledamöter skola
utses av Hylte storkommuns beslutande myndighet
(kommunalfullmäktige) på sådant sätt att Färgaryd och
Femsjö
församlingar få åtminstone var sin representant i
styrelsen"
I den följande texten förordar han om suppleanter i
styrelsen, hur fördelningen skall ske och att
tillgångarna skall förvaltas av Göteborgs Bank. Han
omtalar också att han har inbetalt ett belopp på 2 000:-
kr till Langaryds kyrkokassa för framtida vård av den
grav där han skäll vila bredvid sin mor. Henoch
Johansson avled på Vasa sjukhus den 12 januari 1960. Han
jordfästes i Langaryds kyrka den 21 januari 1960. Det
berättas att begravningsbilens chaufför som förde
stoftet från Göteborg till Långaryd missade vägskälet
som ledde till kyrkan. Han körde för långt och fick
vända just mitt framför den plats där den lilla
backstugan Tokahagen en gång stått. Henoch Johansson
efterlämnade en förmögenhet på 641.624:- kr i kontanter,
obligationer och aktier. Hans lösöre värderades till
100:- kr.
Hylte storkommun tackade ja till donationen och den 17
mars 1960 valdes den första donationsstyrelsen. Under de
år som gått har följande personer varit ordinarie
styrelseledamöter i stiftelsen.
Carl Albemark Långaryd 1960-1966
Bernhard Svensson Skoga 1960-1963
Ernst Mårtensson Hyltebruk 1960-1982
Fritz Davidsson Hökhult 1960-1979
Gustav Jansson Gassljunga 1960-1969
Gustav Engwall Hyltebruk 1960-1982
Karl-Erik Pettersson S.Ekeryd 1963-1979
Thomas Ehde Hyltebruk 1967-
Ruth Bäckman Remma 1970-
Martin Wiktorsson Sännö 1980-1982
Artur Johansson Karlsro 1980-
Stig Arlid Landeryd 1983-
Ingemar Larsson Bökeberg 1983-
Olof Nybom Hyltebruk 1983-
1964 restes en ny minnesvård på Henochs och hans mors
grav på Langaryds kyrkogård. En porträttmålning av
Donatorn målad av konstnären Karl-Erik Rundberg,
Oskarström överlämnades den 21 december 1972 till Hylte
kommunfullmäktige. Målningen hänger i kommunkontorets
sessionssal. På den plats där backstugan Åbacken (eller
Tokahagen) var belägen restes 1982 en minnesten med
texten "Här föddes donatorn Henoch Johansson 1883".
Varje år den 17 augusti hålls en festlighet på Höstro
för pensionärerna på hemmet,
personal, styrelsen samt en del särskilt inbjudna
gäster. Helt enligt Henoch Johanssons
önskan. Alla som dör på Höstro får också en vacker
blomsterkrans till sin bår.
Under de 23 år som gått sedan donatorn gick bort har
många kommuninvånare fått del av
den avkastning fonden ger. Den har utan tvekan varit
till stor hjälp, uppmuntran och
glädje för många.
En liten parvel kom till världen i stor fattigdom men
lämnade efter sig en värdefull
gåva till andra som också möter svårigheter på sin
livsvandring.
Nissaryd den 6 augusti 1983 Birgitta Holmén
|
 |
Att åt sin
arma nästa råd, hjälp och hugnad ge, ej
blott på eget bästa men ock på andras se, ej
blott Guds vilja veta men vandra i hans bud,
det är att kristen heta, det är att tjäna
Gud.
Sv. Ps. 421:3 |
Källor:
Gösta Linder Långaryd, Ernst Stenberg (fr.Boarp)
Smålandsstenar, Mabel och Artur Andersson Boarp. Ernst
Måtensson Hyltebruk. Långaryds och S. Hestra
församlingars kyrkoböcker, Hylte kommunfullmäktiges
protokoll. Donationsstyrelsens protokoll m.fl.
|
